Herregud, är ännu i ett litet chocktillsånd tror jag. Jag skulle gå ut på en liten promenix med Ci efter träningen. När jag tittar ut genom salen ser jag en sol titta fram bakom träden och tänker att en kvällspromenad kommer bli perfekt.

 

Ci och jag möttes vid kyrkan och började traska mot Strandprmenaden. Vid vattnet blir det mörkt och båda är skitmörkrädda, men vi håller oss nära varann och försöker att inte tänka på något läskigt. Lite längre fram, där det är precis kolsvart, ser vi hur en kamerablixt bländar oss. Jag är helt säker på att nån sitter inne i skogen och tar kort på oss (typ monster som tar kort på sina offer). Jag tar Cias hand och så springer vi skrikande så snabbt vi kan för att rädda oss själva. Pulsen gick upp på 150 på två sekunder alltså. 

 

När vi kommit till gatlyktor och ljus igen börjar det ösregna och vi förstår att det måste ha varit en blixt som slagit ner vid ett av bergen. Här en bild på två snygga dyngsura tjejer som måste gå hem tillsammans för att ingen av oss vågade skiljas!